Man kan vara beroende av flera saker: droger, tobak, alkohol, mediciner, kaffe eller till och med sociala medier som facebook. Jag är inte beroende av något av dem. Jag är egentligen inte beroende av något, men om jag måste välja något att säga att jag är berornde av så skulle det vara dans. Vad är det egentligen som är så underbart med dans då? Det är en svår fråga, jag klarar inte riktigt av att svara själv heller. Det är nog hela processen, allt från att utvecklas och lära sig nytt till känslan efter en lyckad uppvisning. De första lektionerna som man tränar piruetter är man säker på att man aldrig kommer att lära sig tekniken korrekt. Men det är något som får en att fortsätta träna, något alldeles oförklarligt. Sedan en dag lyckas man. Piruetten blir perfekt. Man minns händerna, huvudet, benen och dessutom hållet. Efter det kan man alltid piruetten. Tills man börjar träna på dubbelpiruetten, det vill säga. Då är man tillbaka i startrutan. Men inget vinner känslan då man lyckas första gången.

Jag som verkligen så gott som lever för dans har även lärt mig att njuta av tänjningar. Sakta men säkert ser man nämligen resultat. Jag är inte den vigaste personen i världen trots min 10-åriga bakgrund inom klassisk balett, men jag vill inte ens tänka mig hur stel jag skulle vara om jag inte hade tänjt! Att bli en bra dansare kostar många uppoffringar och tårar, men i slutändan är det värt det.Inget vinner känslan man får av de hurrande massorna efter en uppvisning. Lika lite vinner något känslan man har: dethär gick bra, jag lyckades. Då jag har gått hem efter en uppvisning har jag ofta gjort det med världens mest idiotiska smil på läpparna, men det går inte att göra något åt det. Scensminket, håret som är alldeles omöjligt på grund av allt spray, de ömmande tårna och den ofräsha och svettiga känslan är i detta fall något positivt- det på minner dig om succén. Dans, det är det bästa som finns!

Lovisa dansinstitut och cirkusskola - vi är alla olika men har ett gemensamt: vi alla brinner för dans och cikus!

Mina älskade balettskor. En plåga för fötterna, men ack så kära!

Le corsaire var den fantastiska baletten jag såg igår. Den handlar om slaveri, förbjuden kärlek och pirater. Le corsaire är ju faktiskt franska och betyder "Piraten". I början av baletten var det en båt tillhörande piraten Conrad som fick kämpa mot det stormiga havet. Till slut nådde de i alla fall land välbehållna någonstans i arabvärlden.

Piraterna går iland på en marknad, där slavhandeln är i full gång. Slavhandlaren Lankedem har flera slavinnor till salu, bland dem Gulnara och den grekiske Medora. Då piraterna går iland får Conrad syn på Medora och blir genast förtjust. Lankedem säljer Gulnara till Said Pasha, en mycket rik man, och denne vill ha även Medora. Dessa två vill han ha i sin harem, de andra slavinnorna struntar han i. Men Conrad vill inte förlora sin Medora, som inte heller vill till någon trist harem. Därför rövar piratena alla slavinnor, utom Gulnara som redan blivit förd till Pashas harem och för dem till en grotta på en ö ute i havet. Dessutom tar de med sig varsin flicka. De friger alla slavinnor, som tacksamt springer sin väg, men vänder om och hämtar en bukett blommor tills de slutligen springer ut i friheten. Conrad vill ha Medora till sin egen, men hans kompis Birbanto anser att de borde begära lösen för den bortrövade slavinnan, som Pasha så gärna ville ha. Birbanto ber sina anhängare kidnappa en imam, som ger dem ett pulver vars lukt är sövande. De strör pulvret på en av blommorna som slavinnorna gett. De går med blommorna till Conrad, och säger att han ska ha dem som ett tecken på fred. Conrad luktar på blommorna och somnar, precis som det var meningen. Birbantos anhängare för bort Medora, men Birbanto dröjer kvar för att döda Conrad. Vad han inte vet är att att Conrads trognaste anhängare, Ali, också befinner sig i "rummet". Ali överrumplar Birbanto och en våldsam strid utbryter. Till slut dödar Ali Birbanto. Conrad vaknar och Ali berättar vad de andra gjort. Tillsammans med sina egna anhängare gör Conrad upp en plan: de klär ut sig till män på korståg till Mekka, och får på så sätt husrum för natten i Pashas palats. Pasha visar stolt upp sina fruar för dem, och efter att dessa dansat för dem avslöjar piraterna sig, dödar alla Pashas vakter och flyr tillsammans med Medora. Berättelsen slutar alltså lyckligt, Conrad och Medora får varandra och seglar lyckliga tillsammans ut mot nya äventyr.

Le corsaire är gjord av Marius Petipa, som även gjort bl.a Nötknäpparen och Törnrosa. Föreställningen jag såg var stjärnspäckad, och huvudrollerna som Conrad och Medora spelades av Michal Krcmár och Maria Baranova, som båda är världskända. Baletten var fantastiskt vacker och definitivt värd att se!

Maria Baranova och Michal Krcmár i Le Corsaire. Foto: Finlands nationalopera

Jag glömde säga då jag presenterade mig i det första inlägget att jag också dansar balett! Balett, det är något fantastiskt det! I dag ska jag till Helsingfors till Finlands nationalopera och titta på baletten Corsaire- som handlar om pirater! Försöker fixa mig så jag skulle se okej ut sedan... Jag ser säkert rolig ut när jag sitter med spegeln på tangentbordet och bloggar medan jag lockar håret! Men så är det, bloggen måste hållas i gång, och håret måste lockas, så varför inte göra det samtidigt? Haha! Men nu måste jag koncentrera mig på att bli klar i tid, vi hörs! Kram på er!  

Man kan ju inte vara klar direkt heller?! :PP

Hej allihopa, och speciellt ni som räknar er själv till mina vänner, nu är det dags att öppna ögonen och läsa! Jag är så otroligt tacksam över er alla, och jag tänkte berätta lite om hur mycket er vänskap betyder för mig! Ni alla är för mig dyrbarare än guld, ja, ni är dyrbarare än något annat i världen! Ibland gör ni något alldeles fånigt för mig, något som egentligen inte betyder något alls, men eftersom det är ni som gör det blir jag nästan rörd till tårar. Nu menar jag saker som att skriva mitt namn på en hjärtformad lapp och limma den i min panna, att tigga och be mig att följa med på er modersmålstimme, att berätta för mig vilket elevhem i Harry Potter jag skulle bli vald till och varför (speciellt då om det är "Duskulle komma med mig till Hufflepuff för vi är så awesome"!) eller varför inte bara skoja och skämta med mig och palla äpplen från våra trän varje gång ni går förbi! Vissa av er har jag inte alls känt speciellt länge, andra sedan jag började i åk 1, men alla är ni lika underbart viktiga för mig ändå! Fler än en gång har jag undrat vad jag egentligen skulle ta mig till utan er! För ni är så underbara, så ni vet! NI ÄR FANTASTISKA! Vissa av er är lite, eller så mycket, rättframma och säger PRECIS vad ni tänker, vare sig det är positivt eller negativt, men det spelar ingen roll. För en stund gör det ont då och då, men då ni är så ljuvliga är det glömt och förlåtet redan om ett par minuter! Åååh vad ni är fina! Jag är SÅ  tacksam över att ni är mina vänner!

Vad gör en liten tår mot mig

om bort du torkar den?

Vad gör det om jag bråkar med dig,

vi blir ju sams igen!

Förlåter och går vidare,

det är vad vänner gör.

Vår vänskap blir blott blidare,

men ack, vad den är skör!

En liten törn den krossa kan

till tusen bitar små.

Men om vänskapen är sann

den fixas lätt ändå!

Tack för att Du är min vän

i medgång som i sorg!

Din vänskap skönare är än

den vackrast' blomsterkorg!

Tack till alla mina vänner! Jag vill aldrig mista er, och inget kommer någonsin att betyda så mycket för mig som ni gör! Tack, tack och ännu MÅÅÅÅNGA gånger TACK!

Hallå där! Jag är en 16-årig helt normal tjej från Lovisa i södra Finland. Eller, hur normal jag är kan ni ju själv avgöra, för det råkar vara så att jag inte är ett dugg intresserad av mode, utan klär mig i retro (50-talet är SÅÅÅÅ inspirerande), HATAR modern musik och lyssnar på typ Elvis OCH är väldigt religiös av mig. Men oberoende om du tycker jag är normal eller inte, så kommentera gärna om du har en avvikande åsikt, om du håller med eller annars bara! MEN se till att du kommenterar sakligt! Kommentarer som kan anses kränkande mot någon eller är elaka eller osakliga accepteras inte!

Men nu till saken! Dagens samhälle är alltför svartvitt! Till exempel är det flera mänskor som sägger att de inte KAN tro. Varför är det så? En del kanske har varit med om något vars minne helt enkelt inte tillåter dem att tro, men många tycker helt enkelt att endast åldringar som är lite dementa och så kan tro. Men så är det ju inte! Här i Finland skulle säkert 85% av alla konfirmander säga att de vill bli konfirmerade för att det hör till eller för att få gåvor om man skulle fråga dem. Det är helt enkelt inte coolt att tro! Många menar dessutom att man ABSOLUT INTE kan vara vän med någon som erkänt att hon/han tror.

En annan sak som folk ställer sig väldigt kritiskt till är bön. Nej, jag säger inte att det är tvång på att be, men folk som kanske inte riktigt vet vad de tror skulle kanske ofta vilja be men vågar inte eftersom de inte hör till dem som går till kyrkan regelbundet? Det finns till och med folk som säger att man inte får be för dem för att de inte tror! Sluta med det mänskor! Bön är inte något som endast några få mänskor som går till kyrkan tillräckligt ofta får ägna sig åt! Alla får be! Du behöver inte ens tro för att be! Om du inte tror och något händer kanske du kan försöka be? Då kanske du hittar en tro någonstans djupt inne i ditt hjärta! Så om du känner att du vill be, be! Om du inte vill be, låt bli! Men kom ihåg: VEM SOM HELST får be, NÄR SOM HELST!