Snart är UK (Ungdomens Kyrkodagar) slut... Det är bara några timmar kvar, och sedan är det dags att stiga på bussen och åka hem. Jag har haft ett underbart veckoslut och jag vill hjärtligt tacka KCSA, planeringsgruppen, all personal här och förstås de andra deltagarna! Ända till nästa år då det är dags igen kommer jag att sakna allt här: plenum, temagrupper, fria förmågors kväll och gemenskap samt mycket mera! Samtidigt saknar jag nog alla mina vänner där hemma alldeles förskräckligt mycket (okej då, min dator och min säng också...)! Men i alla fall så har dessa 4 dagar varit alldeles FANTASTISKA! TACK ALLA FÖR ÅRETS UK!

Det är alltid kul med lite omväxling! Den lättaste saken att ändra på med en själv är antagligen frisyren, som går att variera hur mycket som helst. Jag har redan länge funderat på att färga håret, och igår gjorde jag det äntligen! Inte ens alla mina närmaste vänner visste att jag tänkte göra det innan jag redan hade färgen i. Från ljusbrun gick jag på 30 minuter över till riktigt, riktigt mörk brun, nästan svart! Jag hade aldrig färgat mitt hår förr, så jag var ivrig och kanske lite nervös innan vi började. Eller ja, i somras gjorde jag en hemmagjord färgsköljning som knappt syntes, men det kan nog inte kallas att färga... Här kommer lite bilder av hela processen!

Så här såg jag ut innan. Den sista bilden av mig med min naturliga hårfärg.

   Visst är man vacker med färgen i håret...

Så var det klart! Så här ser jag ut nu!

 23.10.2010

Kära dagbok. Idag var en hemsk dag, både för mig och min familj. Så hemsk att det inte går att beskriva...

Jag var ensam hemma med min syster Jessy. Helst hade jag varit helt ensam, då hade detta kanske inte hänt. Mamma och pappa var på jobb och min lillebror, Mike, var i skolan, men högstadiet hade en extra dag ledigt efter höstlovet. Jag har alltid hatat lediga dagar, speciellt om hela familjen var ledig, men med bara Jessy gick det väl an... Trodde jag!

Genast på morgonen började vi bråka. Jessy gjode som vanligt allt för att retas med mig. Hon kallade mig med fula namn och pratade om hur dum och ful och hemsk jag är. När hon till slut drog in mina vänner i vårt gräl blev jag riktigt arg. Det var inte mycket jag visade att jag brydde mig om, men den som var elak mot mina vänner blev det ofta riktigt synd om! Det var för att jag har så få vänner... Jag är mobbad både i skolan och hemma. Jag blev som sagt riktigt arg på Jessy. För arg. Så arg att jag slängde glasskålen med mina corn flakes på henne. Mjölken och flingorna yrde i det stora, vita rummet. Det skvätte mjölk på de antika stolarna som stod uppradade längs väggarna. Skålen träffade Jessy i pannan, och föll sedan ner på golvet och gick i tusen bitar.

-Det här kommer du banne mig inte undan med! gastade Jessy. För det första kommer mamma att döda dig för stolarna och skålen! För det andra så hatar jag dig, idiot!

Hon visste inte hur fel hon hade. Mamma skulle inte ens bli arg, varken för stolarna eller skålen... Hon skulle gråta bittert då hon kom hem, men varken för stolarna eller skålen. Dem skulle hon inte bry sig om.

Mormor och morfar kom på besök på eftermiddagen. De hämtade lunch till oss. Som vanligt låtsades jag och Jessy vara bästa vänner då de var här. Sådan är vår familj. Vi visar oss vara lyckliga och ha en god gemenskap, och andra människor tror det. Sanningen gör ont. Mamma och pappa bråkar jämt. Så gör alla vi barn också. Ingen vet hur skit vi alla egentligen mår, speciellt jag. De andra vägrar erkänna det för sig själva. De anser att det är ett tecken på svaghet... Mamma och pappa slår mig. Inte de andra, bara mig. De gillar mig inte. En gång skrek mamma att ingen i världen gillar mig för att jag är så dum och ful samtidigt som pappa höll i mig och hon själv slog mig allt vad hon orkade i ansiktet. Till slut sa hon åt mig att gå och lägga mig för hon ville inte längre se mig. Gråtande och blödande sprang jag upp till mitt rum. Mamma ropade efter mig att jag minsann skulle få tvätta bort varenda bloddroppe från golvet och mattorna följande dag. Jessy såg mig och tyckte synd om mig. Trots att vi strider hela tiden så älskar hon mig nog. Hon bara inte visar det.

När mormor och morfar hade gått fortsatte vi bråka. Vi slogs faktiskt påriktigt, en riktig bitch fight där både naglar och tänder användes. Ingen minns längre varför. Jag höll på att vinna då Jessy körde in både tänderna och naglarna i min högra vad. Vrålande av smärta föll jag ner på golvet. Jessy satte sig på mig och slog mig i ansiktet. Hon skrämde mig genom att påminna alltför mycket om mamma.

-Lägg av då! skrek jag. Du är precis som mamma! Lägg av, du skrämmer mig!

Jämförelsen med mamma fick Jessy att sluta. Hon ville inte påminna om mamma. Det ville ingen av oss. Sakta steg hon upp. Jag fortsatte skrika.

-Seriöst, vad är det med er alla? skrek jag. Hatar ni mig verkligen sådär mycket? Usch jag har ju bara lust att skära mig!

Jessy tittade på mig. Med iskall ton svarade hon på frågan jag inte ville ha svar på.

-Ja, vi hatar dig! svarade hon. Var så god, skär dig så mycket du vill! Eller nej, ta livet av dig med en gång!

Hon ångrade sig så fort hon sagt det, men ville inte medge det. Istället gick hon på toaletten. Där satt hon länge och grät. Varför hade hon inte bara hållit käften? Eller sagt att det var klart att de inte hatade mig?

Medan Jessy var borta fick jag syn på Mikes fällkniv. Jag har alltid varit mycket religiös, och nu tog jag kniven och började skriva på min underarm. ”Gud, hjälp mig!” skrev jag med stora vingliga bokstäver. Blodet forsade från min arm, s jag tryckte ett hushållspapper mot texten.

Då Jessy såg det bloiga pappret jag tryckte mot armen höll hon på att få en hjärtattack. Grå i ansiktet satte hon sig ner på den blommiga antika soffan. Hon visste inte hur hon skulle reagera.

-Du vet väl om att mamma mördar dig om det blir blod på stolarna,viskade hon.

Det var droppen för mig!

-Nej det gör hon inte! skrek jag. För det gör jag själv!

Jag tog upp kniven som låg på bordet igen och förde den sakta mot min hals.

-Nej Maya! skrek Jessy i panik, men det var för sent.

Jag tryckte knivens blad mot min hals och drog ett snabbt snitt. Halspulsådern gick av. Blodet sprutade från min hals. Jessy flög upp ur soffan och sprang fram till mig. Jag hade säckat ihop och trillat av stolen. Rikligt blödande låg jag på mage på golvet då Jessy satte sig ner bredvid mig. Hon svängde mig på rygg och tog min hand.

-Förlåt, viskade hon.

Men då var det redan för sent. Rummet var dränkt i blod, och jag var borta. Död.

Kära dagbok. Jag är inte Maya. Jag är Mayas syster Jessy. Maya är död. Det är delvis mitt fel. Snart är också död. Jag sitter vid tågbanan utanför vårt hus och väntar att tåget skall komma, och då det kommer är jag borta, jag också. Jag kommer aldrig att kunna leva med allt det hemska som hänt idag. Med vetskapen att det är mitt fel att Maya är död och med bilden av min döende blodiga syster.

Hej allihopa! Först ska jag kortfattat be om ursäkt för att jag inte skrivit på en tid... Jag hade inte riktigt förståt hur häktiskt det kan vara att delta i ett luciafölje, även om man är tärna, så jag har tyvärr inte hunnit skriva. I år ska jag försöka skriva aktivare! Julen i år var härlig, och nyåret fantastiskt! Här kommer några små bilder!

  Dess

E 

Dessa två hör definitivt till de bästa julklapparna i år!

I vår familj har vi en årlig tradition att pimpa skyddsglasögon. Sedan tävlas det om vilka som är finast. Detta är mitt bidrag för i år!

Jag köpte en ny kamera på hösten så det kommer säkert att bli mycket flera och bättre bilder härefter! När jag en gång är i farten ska jag passa på och berätta att jag har en pärla under r-tangenten på min dator, så den är trög! Om ett r saknas någonstans så är jag alltså varken ordblind eller dyslektisk! Men ja, till saken då!

Frågan jag ställde i rubriken är alltså "vad är vänskap?". Vi har väl alla upplevt vänskap, men hur många har egentligen tänkt på vad det innebär? Jag måste ärligt säga att jag inte gjort det tidigare! Ofta talas om att vänskap är en form av kälek, men jag är inte riktigt beredd på att dra likhetstecken mellan vänskap och kärlek. Vänskap är svårt att definiera eftersom det byggs upp av flera olika faktorer.Vänskap är att kunna vara flexibel och kompromissa lika mycket som det är att kunna gräla och stå för sina åsikter. Men en viktig del av vänskap är att kunna förlåta och bli överens igen. Det är en del av vänskapen som man inte kommer förbi! Jag ska nu försöka berätta vad jag anser att är vänskap!

Vänskap är att finnas där för varandra i såväl tuffa som goda tider, och att fösöka se saker ur varandras synvinkel och föstå varandras problem och bekymmer. Ändå ska vänner inte lasta problem på problem över på varandra och sedan bli fly förbannade över att den andra inte förstår! Detta är något som de flesta bryter mot, även jag. Trots allt så är vänskap ändå att ifall detta misstag händer ha överseende och inte tröttna på den andra. Om din vän berättar för dig att hon eller han inte längre orkar med dig för att du har så många bekymmer så är det dags att böja fundera om det faktiskt var en äkta vänskap. Många pratar om att vänskap ibland är "ohälsosamt", vilket jag anser att är goija! Om vänskapen med någon skadar dig så är vänskapen inte äkta!

Vänskap är att även i jobbiga frågor se till varandras bästa och bry sig om varandra. Detta gäller både fysiskt och psykiskt. Om din vän t.ex börjar använda droger, är du då en bättre vän om du låter henne eller honom hållas och förstöra sin hälsa eller om du t.ex ringer en A-klinik, vilket kan vara jobbigt för henne eller honom i böjan men lönsamt i slutänden? Samma gäller om din vän av någon orsak måste bryta kontakten med dig för att kunna göra något som gör henne eller honom mycket lyckligare. Det gör ont i början, och det är okej och det ska det göra, men tänk på att din vän antagligen brottats länge med ett svårt val och att en annan lösning kanske hade gjort att hon eller han varit olycklig länge, kanske t.o.m resten av livet. I stället för att gråta över det oundvikliga är det bäst att svälja sin själviskhet, acceptera att han eller hon är  ett avslutat kapitel i ditt liv och tänka på hur lycklig han eller hon kommer att bli nu. Nya vänner kommer, och vem vet, kanske ni återförenas och blir vänne igen en vacker dag!

Vänskap är att dela minnen. Härliga minnen, hemska minnen, minnen som inte betytt något om du upplevt dem med någon annan. Hurdana minnen det handlar om spelar ingen roll, men det finns en sak gemensamt i alla dessa minnen: din vän.

Vänskap är att älska varandra även då man grälar. Ett tecken på att man gör det är att få dåligt samvete då man grälat eller grälar. Många säger till sitt samvete att hålla tyst och väntar på att den andra ska göra första steget och be om ursäkt, vilket inte är bra! Oberoende hur rätt du hade så är det alltid bäst att svälja sin stolthet och be sin vän om ursäkt, åtminstone för att man grälat. Att be om ursäkt är inte samma sak som att erkänna att man hade fel!

Sist men absolut inte minst är vänskap att kunna fölåta, även då det är jobbigt. Om din vän gör något mot dig är det lätt hänt att du säger att du förlåter, men sedan talar om det som hänt länge. Det är inte att förlåta! Att fölåta är att lämna det som hänt bakom sig och glömma det, även om din vän aldrig bett om ursäkt.

Medan jag skrev detta kom jag underfund med hur jag skulle definiera vänskap. Vänskap är inte kärlek, men precis som kärlek är vänskap en kraft! Vänskap är en underbar kraft, men precis som alla andra krafter kan även vänskap ibland göra riktigt ont. Var alltså varsamma med vänskapen och lek inte med den, så ni inte gör er själv eller någon annan illa!