Nu är den absolut bästa tidsperioden i mitt liv slut. Vi hade idag sista föreställningen av pjäsen Så Som i Himmelen på Lurens Sommarteater. Visst känns det rätt vemodigt, men samtidigt är jag lycklig över att alls ha fått vara med om detta. Att ha fått erfara alla tack och lovord, stämningen både på och bakom scenen, alla nya vänner, festerna, och allra viktigast: den fantastiska gemenskapen.

Lurens har förutom blod, svett och tårar krävt en hel massa tid, men allt detta har även betalats tillbaka mångfalt. Inget vinner den fantastiska känslan då hela publiken klappar med som i Paradise City, och varje spilld tår i bland annat Gabriellas Sång är dyrbarare än guld och ädla stenar. De några tysta sekunderna innan applåderna i slutet fyller med en känslan av att ha lyckats med att ge publiken något vackert och berörande. Blommorna och tacken efteråt intygar att det var rätt. Bland det finaste är då främmande människor går fram till en för att tacka efter pjäsen.

I teater finns väldigt många att tacka, massor fler än bara skådespelare och kör. Det finns regissören, musikansvariga, smink- och kostymansvariga och -team, parkeringsvakter, kafépersonal, sponsorer och förstås publiken. Inte ens alla dessa räcker, utan fler finns det! Därför vill jag nu ta tillfället i akt att tacka alla, både medverkanden och publik, för en underbar spelsäsong! Vi  ses nästa år igen!

Paradise City

Gabriellas sång

Tyvärr är jag inte med på trailern eftersom jag var på bröllop då den filmades...

Annie