Hej allihopa! Ber om ursäkt över att jag inte skrivit på länge. När månne senast? Var det före sista föreställningen tror jag? Men nu är jag här i alla fall!

Jag har fått en del nya intressen i år. Förutom teatern nu i sommar har jag börjat träna, titta på sport och ta hand om mig själv. Träningen beror helt enkelt på att jag konstaterade att min fysik inte räckte till dansträningarna längre. Efter 12 års träning i klassisk balett börjar träningarna bli rätt så tunga. Det räcker inte längre att gå på träning två gånger i veckan, det krävs mycket mera. Jag har tränat aktivt, lite varje dag, i 2 veckor nu, och resultaten syns redan.

Sen har jag blivit väldigt intresserad av innebandy. Men inte sporten i sig eller att spela utan att gå på matcher och titta på. Det hela började med att jag gick och tittade då en kompis från teatern spelade i en halvseriös uppvisningsmatch. Efter det har jag gått på en till match, en riktig, och jag älskade det. Stämningen i hallen är oslagbar. Dessutom är spelet väldigt estetiskt och vackert. Jag ser det som en väldigt komplicerad koreografi som består av en hel massa improvisation. Ingen vet hur spelet går eller vem som näst får bollen, men var och en vet sin egen plats och hänger med hela tiden. då spelarna har tillräckligt med talang kan de verkligen göra spelet till konst.

Sist och slutligen anger rubriken att jag har några funderingar om äkta vänner. Vänner som finns där, alltid. Jag har själv inte så många vänner i skolan, men de vänner jag har vet jag att jag kan lita på i vått och torrt. Även om vi i vissa fall har väldigt olika åsikter och värderingar har jag alltid deras stöd. Det är vänner som jag alltid kan tala med, om vad som helst, och som alltid bryr sig, ända sedan första gången jag talat med dem och fortfarande idag. Sådana människor är guld värda och går inte att tacka nog!   

Vi hörs igen!

Annie

Nu är den absolut bästa tidsperioden i mitt liv slut. Vi hade idag sista föreställningen av pjäsen Så Som i Himmelen på Lurens Sommarteater. Visst känns det rätt vemodigt, men samtidigt är jag lycklig över att alls ha fått vara med om detta. Att ha fått erfara alla tack och lovord, stämningen både på och bakom scenen, alla nya vänner, festerna, och allra viktigast: den fantastiska gemenskapen.

Lurens har förutom blod, svett och tårar krävt en hel massa tid, men allt detta har även betalats tillbaka mångfalt. Inget vinner den fantastiska känslan då hela publiken klappar med som i Paradise City, och varje spilld tår i bland annat Gabriellas Sång är dyrbarare än guld och ädla stenar. De några tysta sekunderna innan applåderna i slutet fyller med en känslan av att ha lyckats med att ge publiken något vackert och berörande. Blommorna och tacken efteråt intygar att det var rätt. Bland det finaste är då främmande människor går fram till en för att tacka efter pjäsen.

I teater finns väldigt många att tacka, massor fler än bara skådespelare och kör. Det finns regissören, musikansvariga, smink- och kostymansvariga och -team, parkeringsvakter, kafépersonal, sponsorer och förstås publiken. Inte ens alla dessa räcker, utan fler finns det! Därför vill jag nu ta tillfället i akt att tacka alla, både medverkanden och publik, för en underbar spelsäsong! Vi  ses nästa år igen!

Paradise City

Gabriellas sång

Tyvärr är jag inte med på trailern eftersom jag var på bröllop då den filmades...

Annie 

Jag klarade av teoriprovet idag! Nästa tisdag ska jag köra på motorväg och i storstad, det är lite spännande, men inte nära heller lika spännande som innan provet, som ändå gick galant.

Har nu 4 minuter innan röstöppningen. Lustigt att vi redan står inför nästsista föreställningen. Jag kommer att sakna detta gäng...

Ha det bra!
Annie

Så ser min karaktär ut...

I Finland, och antagligen i flera andra länder också, går vi allt snabbare och snabbare mot en tid av total intolerans mot andra kulturer. Till och med vi finlandssvenskar, som trots allt är skyddade av grundlagen, är hotade. Många år var rasistiska och diskriminerande åsikter något man skämdes över och absolut inte erkände, nu ropas de ut öppet - i riksdagen! Det radikala partiet i Finland, Sannfinnarna, får fler och fler anhängare vilket försämrar minoriteternas ställning drastiskt. Sannfinnarnas genombrott i riksdagen har också lett till att enskiljda människor bättre vågar komma ut med sin åsikt, åsikter som ibland är rent ut skrämmande. Diskrimineringen och rasismen ökar dag för dag. Det finns idag till och med finska Facebook-grupper som förbjudit mörkhyade och muslimska medlemmar. Men det värsta är propagandan. På gatorna kan man se fler och fler affisher med rasistiska kommentarer.

Detta lär dock inte vara ett problem bara i Finland. Efter EU-valet kunde man i finska kvällstidningar läsa om vilka utan tvekan rasistiska slogans som blivit valda att behandla våra gemensamma frågor. Om jag minns rätt representarar en av de invalda ett officiellt nynazistiskt parti!

Personligen är jag väldigt oroad över detta fenomen. Vad händer med världen egentligen? Alldeles nyligen gick det ju åt ett bättre håll. Håller historien på att upprepa sig? Det är allas vårt ansvar att se till att det inte händer!

Detta klistermärke var på en soptunna i skogen. Texten betyder "Mångkulturalitet är skadligt för dina barn och barnbarn"

Hej alla! De blev en liten paus från skrivandet märker jag! Den var inte planerad, men ibland flyger tiden så man inte hinner med. Det har varit skola, jobb och Lurens. Mycket till fritid har jag inte haft, men vem behöver sånt då man får vara med om nåt så underbart som Lurens. Varje sekund är ett nöje! Jag har lärt känna en massa människor och är inte längre lika blyg. Dessutom lär man sig uttrycka sin karaktärs känslor lite bättre varje föreställning, och förbättrar även samarbetsförmågan. Teater handlar ju ändå om samspel.

Tyvärr hinner jag inte skriva mer just nu, men om ca en vecka lovar jag ett långt inlägg! Vi ses!
Annie

Alla har vi andra människor i våra liv. Andra människor är, på ett eller annat sätt väldigt viktiga i våra liv, och olika människor finns i våra liv av olika orsaker. En del människor finns i ditt för att lära dig något, andra för att ge dig viktigt stöd. Hur sorgligt det än låter finns en del människor i ditt liv för att försvinna - men vilka, det kan du själv påverka.

Om någon kräver för mycket av din energi eller gör dej ledsen förstår du säkert själv att det är dags att avsluta det förhållandet, hur ont det än gör. Det är inte lätt, och det ska det inte heller vara, vare sig det är en vän, en livskumpan eller i värsta fall till och med en släkting.

Däremot finns det de som ger din dag guldkant. De du trivs med, som förstår dig och som det är lätt att umgås med. Dem ska du absolut hålla fast i. Vad som än pågår i era liv - släpp inte taget! Men håll er relation balanserad, även de du trivs med och som trivs med dig behöver sin egen tid.

Jag vet att jag själv gjort fel på sistone. Det finns en del personer som jag en gång trivts med väldigt bra som jag har lämnat åt sitt eget öde så länge att jag inte längre känner dem, och andra som jag av rädsla att göra ovannämnda misstag "kramat ihjäl" så de själv börjat ta avstånd.

Så håll i, men inte för hårt, och låt gå, men inte för lätt. Hitta den gyllene medelvägen och allt blir fantastiskt.

Ha det bäst!

Kram

Annie

Först ska jag passa på att be om ursäkt för att jag inte skrivit på länge. Jag har haft rätt bråttom senaste tiden, men nu är jag tillbaka och ska försöka skriva lite oftare.

Men Lurens ja, så härligt att jag var tvungen att komma tillbaka till ämnet. Jag har funderat rätt mycket på varför jag EGENTLIGEN velat delta alla dessa år, sen årskurs 5, men har inte kommit framtill något vettigt svar. Jag börjar tro att vissa människor hör hemma på vissa platser, eftersom jag i 7 år känt en mycket stark dragningskraft dit även om jag inte vetat något om hur det fungerar. Det är som om scenen hade ropat på mig, och då jag sedan varit och tittat på föreställningen har jag varit ledsen över att inte själv vara med.

Nu är jag då som sagt med, och jag älskar det! 4 repetitioner har jag varit på, och det känns som en evighet mellan dem, trots att vi repar så gott som varje vecka. Den här veckan har vi dock paus, och enligt mig käns 2 veckor mellan repetitionerna olidligt. Två veckor ifrån det underbara gänget jag har lyckan att jobba med, hemskt!

De facto känns det som om jag fått ett nytt hem och en ny familj. Underbara sådana. Där kommer jag att dröja länge. Jag kommer att bli en av dem som år efter år kommer tillbaka, så länge som det på något vis är möjligt - och det vill jag bli också.

För en människa som jag, med kraftig mobbning i ryggsäcken, är Lurens rena himmelriket. Pjäsens namn i år, Så som i himmelen, är nästan ironiskt då det beskriver just hurdant det är där. Där accepteras alla, och alla är vänner sinsemellan. Personligen har jag aldrig haft så många vänner som nu, och aldrig känt mig mer hemma någonstans. Jag har aldrig varit så här lycklig.

Tack alla fantastiska lurensare!

En låt som beskriver mina känslor för Lurens väldigt väl

De som medverkar i Lurens får en tröja med pjäsens namn och Lurens logo

Psssst! Läs om familjekänslan i Lurens på http://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/23/de-hor-till-ostnylands-storsta-familj

Ha det bra!

Kram

Annie

Alla har vi dåliga dagar ibland. Dagar då inget går som det ska. Då behöver alla någon som bryr sig. Det finns de som säger att de inte gör de, men det är inte sant. Människan är av naturen ett flockdjur. Alla behöver någon.

Att bry sig kan uttryckas på olika vis beroende på person och situation. Det kan vara bra att ha flera personer att ty sig till i olika situationer eftersom man ibland behöver ett slags reaktion och ibland ett annat. Ibland vill man att den man väljer att prata med ska reagera kraftigt och nästan överbeskyddande, ibland bara lyssna och ibland trösta. Några få väldigt socialt skickliga människor kan bedömma själv vilket slags reaktion som önskas och reagera därefter, och dem kan man tala med om allt. Men som sagt, de är få.

I mitt liv finns flera personer som jag vet att bryr sig, som det är lätt att tala med. Jag varierar person beroende på ärendet, men jag har faktiskt till och med två av de personer som är socialt ovanligt kompetenta och aldrig reagerar "fel". Dem är jag innerligt tacksam för. Samtidigt skulle jag vara villig att dela dessa två med hela resten av världen, bara det inte skulle vålla dem någon skada, för det finns inte nära på tillräckligt av dessa personer. ALLA borde få ha någon som de!

Tack alla som bryr er och låter det synas, ni är fantastiska!

Kram

Annie