23.10.2010

Kära dagbok. Idag var en hemsk dag, både för mig och min familj. Så hemsk att det inte går att beskriva...

Jag var ensam hemma med min syster Jessy. Helst hade jag varit helt ensam, då hade detta kanske inte hänt. Mamma och pappa var på jobb och min lillebror, Mike, var i skolan, men högstadiet hade en extra dag ledigt efter höstlovet. Jag har alltid hatat lediga dagar, speciellt om hela familjen var ledig, men med bara Jessy gick det väl an... Trodde jag!

Genast på morgonen började vi bråka. Jessy gjode som vanligt allt för att retas med mig. Hon kallade mig med fula namn och pratade om hur dum och ful och hemsk jag är. När hon till slut drog in mina vänner i vårt gräl blev jag riktigt arg. Det var inte mycket jag visade att jag brydde mig om, men den som var elak mot mina vänner blev det ofta riktigt synd om! Det var för att jag har så få vänner... Jag är mobbad både i skolan och hemma. Jag blev som sagt riktigt arg på Jessy. För arg. Så arg att jag slängde glasskålen med mina corn flakes på henne. Mjölken och flingorna yrde i det stora, vita rummet. Det skvätte mjölk på de antika stolarna som stod uppradade längs väggarna. Skålen träffade Jessy i pannan, och föll sedan ner på golvet och gick i tusen bitar.

-Det här kommer du banne mig inte undan med! gastade Jessy. För det första kommer mamma att döda dig för stolarna och skålen! För det andra så hatar jag dig, idiot!

Hon visste inte hur fel hon hade. Mamma skulle inte ens bli arg, varken för stolarna eller skålen... Hon skulle gråta bittert då hon kom hem, men varken för stolarna eller skålen. Dem skulle hon inte bry sig om.

Mormor och morfar kom på besök på eftermiddagen. De hämtade lunch till oss. Som vanligt låtsades jag och Jessy vara bästa vänner då de var här. Sådan är vår familj. Vi visar oss vara lyckliga och ha en god gemenskap, och andra människor tror det. Sanningen gör ont. Mamma och pappa bråkar jämt. Så gör alla vi barn också. Ingen vet hur skit vi alla egentligen mår, speciellt jag. De andra vägrar erkänna det för sig själva. De anser att det är ett tecken på svaghet... Mamma och pappa slår mig. Inte de andra, bara mig. De gillar mig inte. En gång skrek mamma att ingen i världen gillar mig för att jag är så dum och ful samtidigt som pappa höll i mig och hon själv slog mig allt vad hon orkade i ansiktet. Till slut sa hon åt mig att gå och lägga mig för hon ville inte längre se mig. Gråtande och blödande sprang jag upp till mitt rum. Mamma ropade efter mig att jag minsann skulle få tvätta bort varenda bloddroppe från golvet och mattorna följande dag. Jessy såg mig och tyckte synd om mig. Trots att vi strider hela tiden så älskar hon mig nog. Hon bara inte visar det.

När mormor och morfar hade gått fortsatte vi bråka. Vi slogs faktiskt påriktigt, en riktig bitch fight där både naglar och tänder användes. Ingen minns längre varför. Jag höll på att vinna då Jessy körde in både tänderna och naglarna i min högra vad. Vrålande av smärta föll jag ner på golvet. Jessy satte sig på mig och slog mig i ansiktet. Hon skrämde mig genom att påminna alltför mycket om mamma.

-Lägg av då! skrek jag. Du är precis som mamma! Lägg av, du skrämmer mig!

Jämförelsen med mamma fick Jessy att sluta. Hon ville inte påminna om mamma. Det ville ingen av oss. Sakta steg hon upp. Jag fortsatte skrika.

-Seriöst, vad är det med er alla? skrek jag. Hatar ni mig verkligen sådär mycket? Usch jag har ju bara lust att skära mig!

Jessy tittade på mig. Med iskall ton svarade hon på frågan jag inte ville ha svar på.

-Ja, vi hatar dig! svarade hon. Var så god, skär dig så mycket du vill! Eller nej, ta livet av dig med en gång!

Hon ångrade sig så fort hon sagt det, men ville inte medge det. Istället gick hon på toaletten. Där satt hon länge och grät. Varför hade hon inte bara hållit käften? Eller sagt att det var klart att de inte hatade mig?

Medan Jessy var borta fick jag syn på Mikes fällkniv. Jag har alltid varit mycket religiös, och nu tog jag kniven och började skriva på min underarm. ”Gud, hjälp mig!” skrev jag med stora vingliga bokstäver. Blodet forsade från min arm, s jag tryckte ett hushållspapper mot texten.

Då Jessy såg det bloiga pappret jag tryckte mot armen höll hon på att få en hjärtattack. Grå i ansiktet satte hon sig ner på den blommiga antika soffan. Hon visste inte hur hon skulle reagera.

-Du vet väl om att mamma mördar dig om det blir blod på stolarna,viskade hon.

Det var droppen för mig!

-Nej det gör hon inte! skrek jag. För det gör jag själv!

Jag tog upp kniven som låg på bordet igen och förde den sakta mot min hals.

-Nej Maya! skrek Jessy i panik, men det var för sent.

Jag tryckte knivens blad mot min hals och drog ett snabbt snitt. Halspulsådern gick av. Blodet sprutade från min hals. Jessy flög upp ur soffan och sprang fram till mig. Jag hade säckat ihop och trillat av stolen. Rikligt blödande låg jag på mage på golvet då Jessy satte sig ner bredvid mig. Hon svängde mig på rygg och tog min hand.

-Förlåt, viskade hon.

Men då var det redan för sent. Rummet var dränkt i blod, och jag var borta. Död.

Kära dagbok. Jag är inte Maya. Jag är Mayas syster Jessy. Maya är död. Det är delvis mitt fel. Snart är också död. Jag sitter vid tågbanan utanför vårt hus och väntar att tåget skall komma, och då det kommer är jag borta, jag också. Jag kommer aldrig att kunna leva med allt det hemska som hänt idag. Med vetskapen att det är mitt fel att Maya är död och med bilden av min döende blodiga syster.

 

Carita Liljendahl

7 januari 2013 16:50

Det var en ruskig berättelse! Men välskriven och med ett budskap. Fortsätta läsa och skriva Anni!

http://debutsky.wordpress.com

Annie

7 januari 2013 17:37

Tack! Är själv också ganska nöjd med den, men lite annorlunda än jag brukar skriva :))

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej allihopa! Ber om ursäkt över att jag inte skrivit på länge. När månne senast? Var det före sista föreställningen tror jag? Men nu är jag här i alla fall!   Jag har fått en del nya intressen i år. Förutom teatern nu i sommar har jag börjat trä...

Nu är den absolut bästa tidsperioden i mitt liv slut. Vi hade idag sista föreställningen av pjäsen Så Som i Himmelen på Lurens Sommarteater. Visst känns det rätt vemodigt, men samtidigt är jag lycklig över att alls ha fått vara med om detta. Att ha f...

Jag klarade av teoriprovet idag! Nästa tisdag ska jag köra på motorväg och i storstad, det är lite spännande, men inte nära heller lika spännande som innan provet, som ändå gick galant. Har nu 4 minuter innan röstöppningen. Lustigt att vi redan st...

I Finland, och antagligen i flera andra länder också, går vi allt snabbare och snabbare mot en tid av total intolerans mot andra kulturer. Till och med vi finlandssvenskar, som trots allt är skyddade av grundlagen, är hotade. Många år var rasistiska ...

Hej alla! De blev en liten paus från skrivandet märker jag! Den var inte planerad, men ibland flyger tiden så man inte hinner med. Det har varit skola, jobb och Lurens. Mycket till fritid har jag inte haft, men vem behöver sånt då man får vara med om...