Hur kan det komma sig att steget till finnas där för någon är så stort? Alla behöver stöd någon gång, men vem har egentligen stöd att erbjuda? Om det är frågan om någon riktigt nära är det lättare, men även halvgoda vänner uppskattar stöd och behöver det. Men vår attityd till att finnas där för andra är farlig. "Det angår inte mig" eller "Hon har ju så många vänner, någon annan erbjuder henne nog stöd" är väldigt vanliga kommentarer då någon inte har det bra. Men varför?

Jag tror inte att alla människor är kallhjärtade monster. Snarare tror jag att många inte vet vad de ska säga. Mitt råd är enkelt: Säg inget! "Vad då?" säger ni nu. "Du sa ju precis att vi SKA säga!" Men det sa jag ju faktiskt inte. Jag sa "finns där", inte "säg något". Du kan skriva ett litet hjärta på någons vägg eller i chatten, dela med dig av en fin eller rolig bild, sjunga en sång, skicka blommor... Vad som helst som får den andra att veta att du tänker på henne/honom och bryr dig!

Jag känner själv en person vars liv inte är lätt nu, och jag har i flera dagar sett på hennes sorgsna statusar utan att göra något. Jag har helt enkelt inte vetat hur jag ska bemöta henne då det inte är frågan om min bästa vän eller något. Nu idag tog jag mod till mig och satte in en bild av en liten ängel på hennes vägg, men den livsfarliga attityden spökade även efter att jag delat den. Till den grad att jag var tvungen att göra något annat tills bilden inte längre fanns högst uppe på min första sida. Jag vet inte varför, men jag var rädd för att verka påträngande, och lugnade mig lite först då hon gillade bilden.

Denna attityd är ofattbar och livsfarlig. Närhet, vänskap och kärlek kan det ju inte finnas för mycket av i världen! Käraste vänner, jag uppmanar er alla att kämpa mot denna attityd. Visa att ni finns där för andra, älska andra människor. Ett vänligt ord, ett leende eller en kram kan vara avgörande. Sprid närhet! Sprid kärlek! Var varandras stöd!

Men glöm inte att ta hand om er själv!

Kram på er alla!

Annie