Först ska jag passa på att be om ursäkt för att jag inte skrivit på länge. Jag har haft rätt bråttom senaste tiden, men nu är jag tillbaka och ska försöka skriva lite oftare.

Men Lurens ja, så härligt att jag var tvungen att komma tillbaka till ämnet. Jag har funderat rätt mycket på varför jag EGENTLIGEN velat delta alla dessa år, sen årskurs 5, men har inte kommit framtill något vettigt svar. Jag börjar tro att vissa människor hör hemma på vissa platser, eftersom jag i 7 år känt en mycket stark dragningskraft dit även om jag inte vetat något om hur det fungerar. Det är som om scenen hade ropat på mig, och då jag sedan varit och tittat på föreställningen har jag varit ledsen över att inte själv vara med.

Nu är jag då som sagt med, och jag älskar det! 4 repetitioner har jag varit på, och det känns som en evighet mellan dem, trots att vi repar så gott som varje vecka. Den här veckan har vi dock paus, och enligt mig käns 2 veckor mellan repetitionerna olidligt. Två veckor ifrån det underbara gänget jag har lyckan att jobba med, hemskt!

De facto känns det som om jag fått ett nytt hem och en ny familj. Underbara sådana. Där kommer jag att dröja länge. Jag kommer att bli en av dem som år efter år kommer tillbaka, så länge som det på något vis är möjligt - och det vill jag bli också.

För en människa som jag, med kraftig mobbning i ryggsäcken, är Lurens rena himmelriket. Pjäsens namn i år, Så som i himmelen, är nästan ironiskt då det beskriver just hurdant det är där. Där accepteras alla, och alla är vänner sinsemellan. Personligen har jag aldrig haft så många vänner som nu, och aldrig känt mig mer hemma någonstans. Jag har aldrig varit så här lycklig.

Tack alla fantastiska lurensare!

En låt som beskriver mina känslor för Lurens väldigt väl

De som medverkar i Lurens får en tröja med pjäsens namn och Lurens logo

Psssst! Läs om familjekänslan i Lurens på http://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/23/de-hor-till-ostnylands-storsta-familj

Ha det bra!

Kram

Annie